Alla sova, tyst det är i huset...

Klockan är tio och jag sitter här utan barn! Ja det är inte så att de har försvunnit på något sätt, utan det blev bara helt smidigt just ikväll. Paddy jobbar så jag är ensam. Isaac somnade i soffan vid halv nio och vid nio började jag lägga Sam. Nya metoden går ut på att rummet mörkläggs (så han inte hoppar runt i sängen) och jag bäddar ner Sam, pussar och säger godnatt. Sen står jag bredvid sängen. Ibland sjunger jag en sång och ibland är jag tyst. Han får böka runt men inte hoppa eller tramsa. Då bäddar jag lugnt ner honom igen. Min mission är att inte bli arg, inte höja rösten och inte ens bli irriterad. Jag vill att mitt budskap till honom ska vara att det spelar ingen roll vad han gör, jag kommer ändå inte att bli arg och han kommer bli nerbäddad gång på gång tills han somnar.

Idag smög jag till och med ut innan han hunnit somna ordentligt, för att kolla Isaac som låg i soffan. Han sov, och gör fortfarande.

Igår och idag har vi haft Annie och Ronan på besök. Det är inte ofta eftersom de för det mesta är ute på de sju haven och leker Rederiet. Så det är alltid trevligt att ha dem här! Denna gången ska de till ett nytt skepp som seglar från Australien och sen ska de på en världsomsegling på 104 dagar! En av dagarna kommer de att docka i Dublin, antagligen någon gång i juli, och vi tänkte åka upp och träffa dem och få titta på skeppet. Hivigt.

På torsdag kommer lilla pappa och hans polare Andy the builder. Jag har tänkt att de med sina erfarna hjärnor ska hjälpa mig att tänka ut en plan på hur jag rent praktiskt ska bygga Sams garderob. Så istället för att sitta här borde jag kolla lite Ikeainteriör, jag hade nämligen tänkt fuska lite om det går med mått och sådär.

Nya bilder på mina coola killar:

Hemresa

Tänkte bara berätta att jag har bokat en resa hem, 12e mars till den 22a mars! Ska bli så mysigt att komma hem till gamla Sverige, känns som en hel evighet sen! Om någon känner sig manad att komma och möta mig på Kastrup betalar jag gladeligen tågbiljetten, jag kommer ha rätt så mycket att släpa på. Det fanns inga flygbiljetter kvar den dagen Hanna skulle åka så jag kommer själv. På denna sidan är det inga problem, Paddy kör mig upp till flygplatsen och hjälper mig att checka in. Sen är det bara flygresan som jag får göra ensam och jag har redan planerat en bärbar dvd att muta med. Tur det bara är två timmars resa säger jag.

Lille Sam har fått en ny frilla, han är hur söt som helst och vi slipper bråka om att borsta håret. Dessutom fick vi reda på att han har jättefina öron! :D Han och Paddy har åkt ut till hans föräldrar och ska hämta hem en gungställning, vi behöver lite aktiviteter för vildingen. Igår kväll var jag ensam med dem och hade bestämt mig för att Sam fick vara uppe tills han tröttnade och jag skulle inte bli arg. Han hade sovit en lång middag ska tilläggas, så att få honom i säng kl 20 var inte att tänka på.

Klockan blev 21 och han såg lite trött ut, allt gick bra och vi satt där uppe i soffan och tittade lite på teve och lite i en bok. När Isaac blev hungrig gick vi in och la oss i sängen och Sam tittade i en annan bok som vi har där. Men rätt snabbt började han sparkas och slåss så vi gick ut igen. Tittade på teve en stund till och klockan blev 22.... klockan blev 22.30 och jag var rätt så trött vid det här laget. Sam började bli terrorist (det blir han när han är trött, ska bara "jävlas" och ha sönder saker/välta ner allt från hyllan och slåss och sparkas om jag säger åt honom att sluta. Så in i sängen igen men jag kunde inte lägga mig bredvid honom för han var så vild. Jag stod i rummet och vaggade Isaac som sov som en stock och väntade ut Sam. Inget hände och till slut satte jag mig på sängen. Då började han sparkas igen och jag varnade honom en gång och sen gick jag ut och stängde dörren. Det tog säkert tio minuter av arga rop från hans sida innan han fattade att jag inte tänkte öppna och efter en kvart började han bli ledsen. Då kom jag in igen och förklarade igen att jag inte vill vara med honom om han sparkas och slåss. Vi la oss i sängen och sen somnade han på tio minuter ungefär, strax efter 23. Härligt. Någon som har tips? Grejjen är att han blir så trött på dagen att det inte går att hålla honom vaken. Han höll på att somna i badet igår på eftermiddagen och somnade med det samma när jag la honom på sin säng. Sen vaknade han efter nån timme och somnade igen i Paddys famn. Det går inte att väcka honom om han inte vill och om han inte får sova så länge han vill blir han jättegrinig.... Svårt dilemma...

Här kommer lite bilder på nya frillan, och sist en på mig bara för att vi är så lika :D

Lite sorgligt är det allt... när de växer och blir stora.

Idag har jag och Isaac varit hos vår Public Health Nurse Liz och vägt och kollat. Jag och Paddy hade gissat här hemma på tavlan hur mycket han hade gått upp. Förra måndagen vägde han 4,1 kg och Paddy gissade att han skulle väga 4.4 kg, en rätt normal viktuppgång. Jag drog till med 4.6, man ska ju tro på sig själv. När vi kom dit sprängde han vågen med sina 4.88 kg! Vi snackar alltså 800 gram på en vecka! Jag säger bara - tur det är han och inte jag! Om någon känner sig mager kan jag sälja lite mjölk!

Den här texten har jag lånat från familjeliv och en tråd där, men den stämmer mycket väl överens med hur min lilla tvååring är här hemma.

- Man inte kan ha tv-dosorna framme för du trycker på ALLA knappar

- Man inte kan lämna en dator obevakad i 20 sekunder för du trycker på ALLA knappar

- Lämnar man datorn obevakad i 10 minuter PLOCKAR DU BORT alla knappar (jo det är sant)

- Man inte kan ha diskmaskinen öppen för du plockar ur all disk (vare sig den är ren eller smutsig)

- Du inte kan sitta i en soffa utan hänger uppochner över ryggstödet eller armstödet

- Man inte kan duscha utan att du kliver in i duschen med kläder på

- Du knuffar ALLTID ned ALLT man råkar glömma på handfatets kant (och spolar sedan vatten på det)

- Du tar ALLT från köksbänkarna som man inte skjutit intill väggen

- Om du spiller den minsta lilla blöta fläck på tröjan vrålar TA AV SIG och jag måste ta av den

- Du provar att ha saker på huvudet/runt halsen/sticka in armar/ben och om du fastnar och får hjälp loss direkt provar igen.

- Du drar i alla sladdar, tänder och släcker alla lampor 2000 gånger om dagen.

- Du provar om alla saker håller att sitta eller stå på. Du väger ca 15 kg så allt håller inte.

- Du river sönder allt som är gjort av papper i små små bitar. Inkluderat saker du gärna vill ha tillbaka sedan, så som leksakskataloger och affischer på väggen.

- Du provar att stoppa in ALLT som har lämpligt format i mellanrummet som blir då barnspärren inte helt lyckas hålla skåpdörren tätt på tv-bänken. Saknar vi något tittar vi alltid där först.

Haha jag skrattar alltid gott när jag läser den. Det är ingen rast och ro här hemma. Och stackarn sover mer än nånsin, ja inte på kvällen förstås men han är uppe runt 7 var morgon, däckar (med hjälp av en biltur) vid ett och sover i två timmar och sen är det full rulle till tio på kvällen. Försöker man tidigare hoppar han runt/bökar runt i sängen till tio.

Igår kväll och kvällen före det har jag märkt av lite kvällskolik på Isaac. Det beror inte på för lite mat för han vill inte ha mer eller så gör det ont i magen när han suger. I alla fall är han halvt otröstlig och det enda som hjälpte igår var att gå runt med honom på armen och gunga kraftigt. Han vill inte ligga på mage som storebror gjorde utan på rygg. Denna gången vet jag att det är normalt och jättevanligt att bebisar har det såhär ett tag och att det går över efter ett par veckor, så det känns inte lika hopplöst som med Sam. Man vill ju att de ska vara glada.

Jag ska försöka ta ett kort på dem idag, Sam håller gärna bebisen (som han för övrigt envisas med att kalla Emilia haha, han tror nog att alla bebisar heter Emilia.) och är jätteduktig, pussar och sjunger Chim chim cheroo (mary poppins) och E-I-E-I-O (old mc donald had a farm) för honom. Han klappar på sitt knä och säger "Kom beis Milia! Kom!"

Jag har gråtit en skvätt. För att det redan är två veckor sedan jag födde barn. För att jag har tvättat nattlinnet med fosterfett och blod på och för att Isaac inte längre luktar svettigt fostervatten. För att han redan är två veckor och tiden bara flyger iväg och nu har till och med navelsträngen trillat av och vi sitter inte ihop längre och kommer aldrig mer att göra. Det är faktiskt lite jobbigt. Tur vi ammar och tur att han vägrar både napp och nappflaska, annars hade jag känt mig helt överflödig.

Nu ska jag städa lite här på kontoret innan mina besar vaknar. Här kommer en liten bild på magen - inte så svullen längre. Undrar om det ska få bo fler bebisar där inne....

Sötast i stan

Tänkte bara berätta att allt går toppenbra. Isaac sover typ hela tiden, förutom när han vaknar och är hungrig. Då äter han och somnar.... Inte lätt att vara liten! Men det passar ju rätt så bra för det ger Sam en chans att vänja sig lite gradvis, nu tar ju inte bebisen så mycket tid, och när han väl börjar göra det har Sam glömt hur det var innan.

Det svåraste hittills är att arrangera saker. Typ att ta sig utanför huset. Speciellt nu när det är så kallt. I morse till exempel tänkte jag att vi kunde gå ut en sväng. Så vi åt frukost, klädde på Isaac, bäddade i vagnen och så blev han hungrig. Upp igen och mata honom. Under tiden som jag ammade lyckades Sam öppna ytterdörren tre gånger (vi har bara ett sånt där snurrlås som han når och förstår sig på, får skaffa en kedja...) och vara halvvägs ut innan jag hann fram. Var gång jag tog in honom fick han ett utbrott och gallskrek. När Isaac ätit färdigt hade han bajsat och jag bytte på honom. När det var färdigt och Sam fått sitt tredje utbrott kom Paddy ner. Då hade det gått en timme från försök 1 att gå ut. Nu var Sam hungrig och klockan var 11 så jag lagade makaroner och köttbullar till honom. När han ätit skickade jag ut honom med Paddy och jag matade Isaac igen. Efter det åkte jag och Isaac till Tesco och shoppade lite. Imorrn blir det nämligen fest. Eller kalas... för Sam, som fyller två! Tänk för exakt två år sen började mina värkar bli starkare och jag var halvvägs öppen. Det ösregnade och var kallt (ute alltså, inte på sjukhuset). Jag hade fortfarande åtta timmar kvar innan jag skulle få träffa Sam för första gången! Och nu är han en halv karl med en envishet värre än sin mors (nästan). Det märks på honom att han vill prata mer, eller att vi ska förstå mer av vad han säger. Han blir nästan lite frustrerad när vi inte förstår. Hoppas det släpper snart, det hade hjälpt honom mycket också tror jag.

Ikväll har vi bakat kakor till festen imorrn. En vit chokladkaka och en chokladmoussepaj. Jag återkommer med betyg imorrn. Vi har bara bjudit Irene och Enya och Dave, Siobhan, Alana och Kayleigh till hans kalas så det blir nog en mysig eftermiddag.

Vädret här är det kallaste i Irlands historia typ. De hade uppmätt temperaturer på -16 igår, kan ni tänka er? Och ni kan ju gissa vad för konsekvenser det får om man har vattenrör liggande på oisolerade vindar, längs med åkrar mm. Vårt vatten har frusit den sista biten, den som är begravd i cement.... Som tur är funkar det så på Irland att man har 400 liter vatten i tankar på vinden, och detta försörjer sedan varmvattentanken, toalett, diskmaskin och tvättmaskin. Allt vatten utom kallvattnet i köket kommer därifrån. Så tills de 400 litrarna tar slut överlever vi :D

Nä, nu ska vi nog gå och städa köket, jag och lille nisse i sjalen här. Lägger in nya bilderna här också.

När Isaac kom

Här kommer vår berättelse, från början till "slut" - eller början på början :D

Den här graviditeten var vi lite oense om datum. Jag hade missat att boka in mig för ett tidigt ultraljud och första datumet de hade tid så var jag i Sverige. Så jag bokade in mig för ett privat 3D ultraljud i Sverige då jag enligt mig själv var i v 22. Enligt barnmorskan där var storleken på bebisen bara v 20, så hon gav mig ett nytt datum, den 28 december. Mitt eget datum var den 14e december uträknat efter senaste mens. Veckan efter gick jag på ultraljud här på Irland och fick då ytterligare ett datum, den 21a december. Jag tänkte att vi väntar och ser, ut kommer den väl nån gång.

När det närmade sig mitt första datum hade jag regelbundna sammandragningar i en vecka ungefär, inga onda och inga starka men de var där. Så mamma bokade resa och jag tänkte att det hade ju varit bra om han kom före jul.
Julen kom och gick och mamma åkte hem, ingen bebis i sikte. Sammandragningarna försvann och kom bara ett par gånger om dagen.

Lördagen den 26e december var jag uppe på förlossningen för en hinnsvepning och efter hon hade gjort den hade jag lite mensvärk i ett par timmar. Hon ville boka in mig för igångsättning den 31a men jag tyckte inte det verkade så kul. Bättre födelsedag kan man väl ha... Så jag blev skickad till konsulten den 29e. Vi diskuterade lite fram och tillbaka med igångsättningsdatum och han ville inte gärna låta mig vänta till efter helgen eftersom det är sjukhusets policy att inte låta en gå över mer än tio dagar. Fast jag fick som jag ville till slut. Sen gjorde han en hinnsvepning till på mig och den gjorde susen. Redan på väg hem kände jag att det var på gång. Jag hade onda värkar var fjärde minut och de fortsatte hela eftermiddagen. Vi kom hem efter 12 och åt lite. Sen ringde vi Irene och Enya och de tog med sig Sam ett par timmar. Jag låg i sängen och lyssnade på Dan Browns Den Förlorade Symbolen. Vid 18-tiden bestämde vi oss för att åka in, då hade jag tre minuter mellan värkarna.

Väl inne satte de mig på ctg och allt såg bra ut. Värkarna var riktiga, relativt starka och regelbundna. Dock låg huvudet fortfarande och flöt så barnmorskan ville att jag skulle upp och gå. Gå, tänkte jag, det har jag gjort i nio månader... Gick upp och ner i korridoren i en halvtimme och sen fick jag tipset av en kompis att sitta ner på en stol baklänges och gunga. Det gjorde jag och hade en kudde att luta mig på under värkarna. Nu kändes det som om de kom varannan minut ungefär och gjorde typ 8 ont på en 10skala... Jag gick ner till förlossningen igen och bad om lite smärtstillande. - Har det redan gått en timme? sa barnmorskan lite snäsigt. Gå in och vänta på förlossningsrummet så kommer jag och undersöker dig. Så där låg jag på knä på sängen med huvudändan rest så jag kunde luta mig på den. Jag lyssnade på min bok för att leda bort lite av smärtan men det var bara att försöka andas bort den som gällde. Och slappna av försökte jag men fy fan vad ont det gjorde.

Efter 50 minuter kom en annan barnmorska in och frågade om jag ville ha lite lustgas under tiden. Jag hade testat med Sam men tyckte det smakade pyton/hade inte tillräckligt ont för att jag skulle uppskatta den. Men jag tänkte att det får bära eller brista, för nu hade jag ONT. Lustgasen funkade bra, lite av smärtan försvann och det var skönt att koncentrera sig på något annat (att låta som Darth Vader). Värkarna kom fortfarande tätt, varannan minut ungefär och höll i sig i 30 sekunder. Till slut efter ungefär en timme kom min barnmorska in och undersökte mig. Jag var bara 4 cm öppen och hon sa att huvudet måste komma ner mer för att det skulle gå lite fortare. Mitt i en värk passade hon på att ta hål på fosterhinnorna och poff så flöt huvudet ner. Nu väntade vi på ryggbedövningen. Morgan som var kvällens ängel var inne i rummet bredvid. Under tiden drog jag in lustgas och överlevde. Det tog hur lång tid som helst för honom att komma in. Klockan ett på natten blev jag i alla fall ryggbedövad och OJ vilken lycka. Jag vilade i en timme ungefär och sen började det göra rejält ont igen, trots epiduralen.



Min barnmorska hade gått på rast och den andre ville inte undersöka mig eftersom det var enklast om samma gjorde hela tiden så jag fick vänta en liten stund innan Andrea kom tillbaka. När hon gjorde det så var det dags att börja krysta! Så med lustgas och resterna av epiduralen tog jag i allt vad jag kunde och efter en kvart sa det slörp och så kom Isaac ut! Moderkakan kom en liten stund efter och jag kände det knappt. Den var inte alls lika stor som Sams, synd jag inte tog en bild så jag kunde jämföra!

På det hela taget gjorde det sjukt ont, lustgasten var härlig och epiduralen bra den tid den verkade. Jag tror själv att förloppet gått snabbare om jag fått komma igång av mig själv och inte genom en hinnsvepning, men man vet ju aldrig.

När Isaac kom ut fick han ligga en lång stund på min mage så att blodet fick flöda färdigt i navelsträngen. Vi låg och myste i säkert tio minuter innan Paddy fick klippa av navelsträngen. 4250 gram och 51 cm lång var Isaac och hur fin som helst! Det tog en halvtimme ungefär innan han fick tag om bröstet men efter ett par gånger fattade han galoppen och sen dess har det gått toppenbra. När jag kände att det började bli ömt om bröstvårtorna gav jag en omgång ersättning och efter tre dagar kunde jag sluta med det också. Nu har vi kört på bara mammamjölk i ett par dagar och Isaac bara sover och sover och sover. Jag undrar om jag har flytande sömnmedel i tuttarna! Jag har till och med fått sovmorgon, igår till exempel var jag ensam med killarna från klockan 18 och Sam somnade vid 22. Det gjorde jag och Isaac också. I morse gick Paddy upp med Sam när han vaknade och jag och Isaac låg kvar till tio! Så lite bortskämd är jag nog!

Jag vill passa på att tacka alla för de söta presenterna som följde med i mammas bagage. Just nu har jag amningsgröt i hjärnan så jag kommer inte ihåg allt fint Isaac fick men vi blev i alla fall jätteglada (det minns jag :D)

Nu har jag skrivit nog för flera veckor haha men imorrn kan jag nog visa upp ett passfoto och berätta att passet är på väg. Det är planen i alla fall. Slänger in en liten bild också, så här ser vi ut just nu.

En bild

Vi sover mest här hemma alla tre! Här har vi däckat i en hög, Sam på min numera mjuka bullmage och Isaac efter en liten sup mjölk.

Om ni undrar var jag är så ser ni nu att jag liksom sitter fast :D

Isaac

Isaac har tydligen bestämt sig för att livet är som bäst när man äter och sover, så det är allt han gör haha. Vi försöker klara av de dagliga behoven så som att äta, sova, hålla oss och huset luktfritt och göra Sams liv så normalt som möjligt. Jag ska skriva massor av mer när jag har tid, typ när barnen är 15 och jag sitter uppe hela natten och undrar var de är....