När Isaac kom

Här kommer vår berättelse, från början till "slut" - eller början på början :D

Den här graviditeten var vi lite oense om datum. Jag hade missat att boka in mig för ett tidigt ultraljud och första datumet de hade tid så var jag i Sverige. Så jag bokade in mig för ett privat 3D ultraljud i Sverige då jag enligt mig själv var i v 22. Enligt barnmorskan där var storleken på bebisen bara v 20, så hon gav mig ett nytt datum, den 28 december. Mitt eget datum var den 14e december uträknat efter senaste mens. Veckan efter gick jag på ultraljud här på Irland och fick då ytterligare ett datum, den 21a december. Jag tänkte att vi väntar och ser, ut kommer den väl nån gång.

När det närmade sig mitt första datum hade jag regelbundna sammandragningar i en vecka ungefär, inga onda och inga starka men de var där. Så mamma bokade resa och jag tänkte att det hade ju varit bra om han kom före jul.
Julen kom och gick och mamma åkte hem, ingen bebis i sikte. Sammandragningarna försvann och kom bara ett par gånger om dagen.

Lördagen den 26e december var jag uppe på förlossningen för en hinnsvepning och efter hon hade gjort den hade jag lite mensvärk i ett par timmar. Hon ville boka in mig för igångsättning den 31a men jag tyckte inte det verkade så kul. Bättre födelsedag kan man väl ha... Så jag blev skickad till konsulten den 29e. Vi diskuterade lite fram och tillbaka med igångsättningsdatum och han ville inte gärna låta mig vänta till efter helgen eftersom det är sjukhusets policy att inte låta en gå över mer än tio dagar. Fast jag fick som jag ville till slut. Sen gjorde han en hinnsvepning till på mig och den gjorde susen. Redan på väg hem kände jag att det var på gång. Jag hade onda värkar var fjärde minut och de fortsatte hela eftermiddagen. Vi kom hem efter 12 och åt lite. Sen ringde vi Irene och Enya och de tog med sig Sam ett par timmar. Jag låg i sängen och lyssnade på Dan Browns Den Förlorade Symbolen. Vid 18-tiden bestämde vi oss för att åka in, då hade jag tre minuter mellan värkarna.

Väl inne satte de mig på ctg och allt såg bra ut. Värkarna var riktiga, relativt starka och regelbundna. Dock låg huvudet fortfarande och flöt så barnmorskan ville att jag skulle upp och gå. Gå, tänkte jag, det har jag gjort i nio månader... Gick upp och ner i korridoren i en halvtimme och sen fick jag tipset av en kompis att sitta ner på en stol baklänges och gunga. Det gjorde jag och hade en kudde att luta mig på under värkarna. Nu kändes det som om de kom varannan minut ungefär och gjorde typ 8 ont på en 10skala... Jag gick ner till förlossningen igen och bad om lite smärtstillande. - Har det redan gått en timme? sa barnmorskan lite snäsigt. Gå in och vänta på förlossningsrummet så kommer jag och undersöker dig. Så där låg jag på knä på sängen med huvudändan rest så jag kunde luta mig på den. Jag lyssnade på min bok för att leda bort lite av smärtan men det var bara att försöka andas bort den som gällde. Och slappna av försökte jag men fy fan vad ont det gjorde.

Efter 50 minuter kom en annan barnmorska in och frågade om jag ville ha lite lustgas under tiden. Jag hade testat med Sam men tyckte det smakade pyton/hade inte tillräckligt ont för att jag skulle uppskatta den. Men jag tänkte att det får bära eller brista, för nu hade jag ONT. Lustgasen funkade bra, lite av smärtan försvann och det var skönt att koncentrera sig på något annat (att låta som Darth Vader). Värkarna kom fortfarande tätt, varannan minut ungefär och höll i sig i 30 sekunder. Till slut efter ungefär en timme kom min barnmorska in och undersökte mig. Jag var bara 4 cm öppen och hon sa att huvudet måste komma ner mer för att det skulle gå lite fortare. Mitt i en värk passade hon på att ta hål på fosterhinnorna och poff så flöt huvudet ner. Nu väntade vi på ryggbedövningen. Morgan som var kvällens ängel var inne i rummet bredvid. Under tiden drog jag in lustgas och överlevde. Det tog hur lång tid som helst för honom att komma in. Klockan ett på natten blev jag i alla fall ryggbedövad och OJ vilken lycka. Jag vilade i en timme ungefär och sen började det göra rejält ont igen, trots epiduralen.



Min barnmorska hade gått på rast och den andre ville inte undersöka mig eftersom det var enklast om samma gjorde hela tiden så jag fick vänta en liten stund innan Andrea kom tillbaka. När hon gjorde det så var det dags att börja krysta! Så med lustgas och resterna av epiduralen tog jag i allt vad jag kunde och efter en kvart sa det slörp och så kom Isaac ut! Moderkakan kom en liten stund efter och jag kände det knappt. Den var inte alls lika stor som Sams, synd jag inte tog en bild så jag kunde jämföra!

På det hela taget gjorde det sjukt ont, lustgasten var härlig och epiduralen bra den tid den verkade. Jag tror själv att förloppet gått snabbare om jag fått komma igång av mig själv och inte genom en hinnsvepning, men man vet ju aldrig.

När Isaac kom ut fick han ligga en lång stund på min mage så att blodet fick flöda färdigt i navelsträngen. Vi låg och myste i säkert tio minuter innan Paddy fick klippa av navelsträngen. 4250 gram och 51 cm lång var Isaac och hur fin som helst! Det tog en halvtimme ungefär innan han fick tag om bröstet men efter ett par gånger fattade han galoppen och sen dess har det gått toppenbra. När jag kände att det började bli ömt om bröstvårtorna gav jag en omgång ersättning och efter tre dagar kunde jag sluta med det också. Nu har vi kört på bara mammamjölk i ett par dagar och Isaac bara sover och sover och sover. Jag undrar om jag har flytande sömnmedel i tuttarna! Jag har till och med fått sovmorgon, igår till exempel var jag ensam med killarna från klockan 18 och Sam somnade vid 22. Det gjorde jag och Isaac också. I morse gick Paddy upp med Sam när han vaknade och jag och Isaac låg kvar till tio! Så lite bortskämd är jag nog!

Jag vill passa på att tacka alla för de söta presenterna som följde med i mammas bagage. Just nu har jag amningsgröt i hjärnan så jag kommer inte ihåg allt fint Isaac fick men vi blev i alla fall jätteglada (det minns jag :D)

Nu har jag skrivit nog för flera veckor haha men imorrn kan jag nog visa upp ett passfoto och berätta att passet är på väg. Det är planen i alla fall. Slänger in en liten bild också, så här ser vi ut just nu.