Jag har börjat lära känna Irland nu. Efter en lång, mörk, blöt och dimmig vinter säger det poff och så blir det sketavarmt och vindstilla i en vecka eller tre. Sen när man njutit av solen, grillat ett par gånger och slängt in mössor och overaller längst in i garderoben så säger det poff och så är det kallt, regnigt och jävligt blött fram till nästa vår.... Möjligtvis att det kommer en fin vecka eller två till hösten också, för att folk inte ska sjunka FÖR långt ner i geggamojjan och för att bönderna ska kunna skörda hö till hästarna.
Nu går jag väl händelserna lite i förväg för det är fortfarnde fint väder! Vi har grillat i en vecka och haft en massa gäster - dock inte lika många som vi velat ha. Förra lördagen hade jag bjudit till tjejmiddag men i slutändan var det bara Kira som kom. Stackars Linn meddelade på fredagen att hennes pojkvän hade omkommit i en kajakolycka, så sjukt hemskt. Han och hans två kompisar hade kajakat på en flod (samma som går genom Cahir och Clonmel faktiskt) och kommit fram till ett gammalt garveri där de gjort ett fall, och sidorna är av cement och flera meter höga. De beslutade sig för att dra upp kajakerna och gå förbi det på land men de möttes av hundar som de blev rädda för och sprang tillbka till floden. Den första killen, Connie, paddlade ner för fallet och kom i svårigheter, Philip (Linns pojkvän) kom efter för att hjälpa honom. Båda två hamnade i svårigheter och ropade till den tredje killen, Derek, att vända om och skaffa hjälp. Han hittade inget rep att hjälpa dem upp med utan sprang och fick tag i en polsk kille som försökte hjälpa till. Efter 20 minuter fick de tag i en kvinna som skar ner sin tvättlina för att hjälpa dem men det var för sent, båda killarna hade drunknat. Som jag förstod det så fanns det inte en chans att de kunde ta sig ur virvlarna som bildades när vattnet föll ner, det blev som en tvättmaskin. Killarna hade flytvästar på sig, båda var mycket duktiga simmare och erfarna i kajaken.
Linn och hennes mamma har varit här idag. Det var skönt att träffa dem och få prata med henne. Linn berättade gärna om det som hade hänt, pratade mycket om Philip och vad de skulle göra i sommar... Det är skönt tycker jag, när folk kan prata om sina sorger. Prata, prata, prata hjälper så otroligt mycket och jag lyssnar gärna. Jag kan inte göra så mycket mer för Linn än att lyssna på henne och vara här när hon behöver det. På måndag åker hennes mamma hem (om vulkanen vill) och jag har sagt att hon gärna får komma hit, eller så kan jag komma dit, typ om en vecka eller två. Vi åt i alla fall jättegott, och om inte klockan vore så fasligt mycket hade jag lagt upp receptet på kakan jag bakade. Solen sken och vi satt ute till halv åtta, Sam badade i baljan ute (och tvättade alla sina kläder inklusive skorna) och Isaac låg med rumpan bar.

Det allra roligaste Sam vet just nu är att hoppa ihop med någon av oss på studsmattan. Bouncy, säger han, mamma hoppa! Och om man inte kommer blir han helt knäckt, lägger sig på studsmattan/gräset/köksgolvet och gråter som om han har sålt smöret och tappat pengarna. Men har jag tid så hoppar jag såklart med honom, lite motion skadar ju ingen! När man har hoppat en stund säger han mamma bajs (mamma bed, alltså mamma lägg dig ner och sov) och när man ligger ner så ska han lukta om jag har bajsat och så viftar han för näsan och säger ouuuuuuuu och tycker det är SÅÅÅÅÅ ROLIGT! Helst ska man göra pruttljud också, då skrattar han så han kiknar. Härliga tvååring! Det ord vi hör mest om dagarna (förutom traktor) är glass. Eller nä, det heter inte glass enligt Sam, det heter nass. Nass, nass nass nass naaaaaaaaasss säger han! Hihi.