Sam har kommit på att vi är jättetråkiga på morgonen, när han vill gå upp men inte vi. Han försöker alla möjliga tricks för att få upp oss, allt från pussar på munnen till att dra av täckena. Men de senaste dagarna har han kommit på att han kan katapulta med huvudet rakt på oss och det verkar inte bekomma honom alls. Han dunkar med huvudet i ryggen, huvudet, armen, magen ja överallt på oss. Här är ett exempel från idag när han skulle sova middag. Vi ligger i sängen och jag har informerat honom om att det är sovdags.
Hur ska man lösa detta? Första tanken är ju att vara pedagogisk. "Nej Sam jag vill inte att du gör sådär, det gör ont på mej." När detta inte har någon som helst verkan försöker jag pedagogik med fysisk hjälp och lyfter bort honom och säger "Nej jag vill att du slutar, det är väldigt obehagligt och gör ont, mamma blir ledsen när du gör så."
Han gungar fram och tillbaka ett par gånger och ler innan han kastar sig huvudstupa rakt på mig igen. Nu är mamma lite arg och låter ungefär såhär "MEN HÖR DU INTE, DU FÅR INTE GÖRA SÅ!!!! DET GÖR JÄTTEONT, SLUTA NU!!!!!"
Det syns på honom att han funderar på saken. I säkert tio sekunder. Innan han slänger sig huvudstupa framåt igen och knockar min axel. Nu är det inte vilda bebin utan vilda mamman som ryter "MEN SLUTA NU JAG BLIR JU ALLDELES TOKIG!!!!!!!" så pass högt att jag får ont i halsen resten av dagen.
Äntligen
1. blev han så rädd att han började gråta.
2. förstod han att jag menade allvar och ville försöka
- fjäska genom att gråta.
- säga förlåt genom att gråta.
Som ni förstår är det lite smått jobbigt ibland att ha en trotsig 20-månaders hemma. Det hjälpte dock lite när mamma sa att "För intelligenta barn kommer trotset tidigare" (Vet inte om det var så sant, men det kändes bra). Och sen kom hon med idén att jag skulle lämna rummet och låta honom vara själv där inne.
För mig som gillar att ha en helplan funkar det inte riktigt. När ska jag gå tillbaka in och "rädda" honom? När han stått vid dörren och gråtit i fem minuter? Tio? En halvtimme? Om jag går ut och stänger dörren betyder det att jag inte kan komma in igen förrän han gått och lagt sig, och det känns inte som ett alternativ. Fast visst hade det varit skönt.
Bexie har nog tyckt att hennes korg varit för stor? :D Daisy hittade jag i tvättkorgen...
9 comments:
Trots e inget kul men tyvärr ett måste för våra kära små barn om de ska kunna utvecklas på rätt sätt...
I din situation hade jag faktiskt sagt åt honom direkt att slutar du inte så går mamma. Gör han det igen så bara es dig upp o gå ut o stäng dörren. Du ska dock endast stanna ute så länge som han e gammal (1 år = 1 min, 2 år = 2 min osv) o gå sen in o lägg dig igen o se vad som händer, ger han sig inte så upprepa proceduren, när han e äldre kan du säkert tala med honom när du kommer in igen o be honom säga förlåt så han förstår att han gjort fel men jag tror han e på gränsen till för liten för att förstå det riktigt än... Tyvärr så kan man inte lösa alla problem "snällt" även om jag vet att du vill försöka o göra de men att till slut bli så arg så man skriker e faktiskt inte kul för dig heller o inte bra för Sam heller juh. Jag hade iaf testat metoden o lämna rummet men de krävs tålamod o upprepningar! ;o) Önskar dig lycka till med din lille trots-son! *STYRKEKRAM*
Hm ja det kanske kan funka, att jag kommer tillbaka in igen efter en minut. Fast om han fortfarande grater da (han kommer sta och skrika vid dorren) sa kanns det ju som om jag ger upp. Ska jag vanta tills han krupit upp i sangen igen?
Jag tycker att den metoden låter bra, (även om det inte blir som du vill eftersom du vill ligga kvar i sängen), eftersom hans handlande får omedelbara konsekvenser. Har han inget eget rum som han kan vara i? Annars är det ju en idé att han ska avlägsna sig och ni ligga kvar. Det känns ju ännu mer för honom då. När du sedan kommer tillbaka in eller hämtar in honom igen så förklara varför du gjorde som du gjorde och att han ska säga förlåt. Så gör alltid Supernanny och hon kallas väl inte super för inget gissar jag! Det är viktigt att ge konsekvenser tror jag, konsekvenser som är tråkiga och inte bara ord och utskällningar. Det biter liksom inte lika hårt som att bli "avlägsnad" från flocken och utestängd från gemenskapen en liten stund. Det är vad jag tror i alla fall! Lycka till och kom ihåg att "this too shall pass"!
Men just att FÖRSTÅ konsekvenserna gör de inte förrän i treårsåldern. Jag skulle aldrig våga stänga in honom i ett annat rum om det inte vore helt barnsäkert. Hans lekrum är ju här nere på nedanvåningen. Rummet där uppe är.... vår garderob :D
Det är ju lättare att få bukt med middagsproblemen. Morgonproblemet är ju att han vill att vi ska gå upp, men att jag är för trött för att gå upp. Enklaste lösningen är ju att gå upp. Tyvärr haha.
Det är i alla fall en stor glädjestund att läsa din blogg. Du skriver så himla trevligt och med sån närvaro att man riktigt hoppade till själv när du röt.
;)
Roligt också att läsa kommenterarerna här. Du har många kloka människor omkring dig!
Puss
mamma
Det viktigaste nu i hans ålder är att ignorera honom när du kommer in igen, kommer han upp i sängen o fortsätter o stångas o gå ut direkt utan o säga något, du har juh varnat honom en gång tidigare. O sen upprepa o upprepa tills han förstår :o) Tror (o hoppas) att om du gör rutinen på middagspasset så kanske det överförs när ni sen sover alla... Men på morgonen är det lite annorlunda för när han vaknar så börjar hans dag o tyvärr får man som förälder gå upp då, sovmornarna försvinner tyvärr efterhand juh äldre o mer livfulla de blir... att ligga o gosa i sängen på morgonen som man kunde när de va små fungerar inte riktigt längre... De vill ut o utforska o leka o inte ligga i en säng o glo på mamma bara ;o) Vi har tur för Oliver har lärt sig o sätta på TV:n själv så den står inställd på hans kanal på morgonen o vi kan morna oss en liten stund iaf, dröjer vi för länge kommer han o kallar men de kan dröja upp emot en timme på de ;o) Dock så litar vi på att han sitter i soffan/på golvet o inte far runt i huset o han har än så länge "pepparpeppar" aldrig gjort något bus på morgonen! Oj de blev långt men nu kommer Danne med mat så jag får sluta skriva ;o) KRAM
Vad många bra tips du har fått, moffsans tips tror jag också på, det låter lite som att uppfostra en valp som är den referens jag har som jag har praktiserat i verkligheten. Att uppfostra ett barn är samma grundprincip.
Vad jag har lärt mig i min utbildning är att ibland lägger vi vuxna så mkt kraft att tänka o undra hur barnen ska uppfatta ens handlingar, men barn tänker inte som oss alltid. Det vi tror att dem ska tänka o tycka är inte alltid så dem uppfattar det vi gör. Vad jag menar är att han kanske inte alls känner sig övergiven när du går.
Det känns som du redan tagit förgivet att han ska gråta när du gått ut genom dörren o "lämnat" honom...men det kansek är så att du har provat så många gånger så att du vet, inte vet jag! :)
Kan du inte säga till honom efter första gången att så gör man inte, det gör ont på mamma, slutar du inte så går jag ut här i från. Slutar han inte så säger du det gör ont på mamma så nu går jag ut, ligg kvar så kommer jag tillbaka. Gå ut utan att stänga dörren o gå in igen efer en minut...upprepa sen detta någon gång, slutar han trotts allt inte så hade jag sagt åt honom att ligga i sängen men att du går ut i vardagsrummet, har fortfarande dörren öppen så att du kan höra honom.
En fråga bara är Sam någon gång "själv"? Även barn behöver ha lite ensamtid, precis som vi vuxna. Det här med eget rum och egen säng kanske inte är helt fel att prova som ett allternativ, då det inte fungerar helt opptimalt att han sover med er! Bara en vänlig tanke, vet att du inte är så sugen på det, men det kanske är värt att prova.
ÅÅÅ vad jag tycker om att läsa din blogg, ibland känns det som vi sitter o pratar över köksbordet hemma i ditt kök över ett glasvin och med brasan sprakande i bakgrunden....eller så är det bara en underbar önske tanke!!
All lycka min underbara vän!! Puss o kram Ems
Oj, nu har jag ju inget att skriva! Så många kloka människor som kommenterar. Men i alla fall...tror på vad Moffsan säger...Sam är för liten för att "riktigt" förstå vad man säger så man får visa. Tror kanske att man som mamma ändå inom sig känner vad dom känns rätt och det gäller väl att hitta den balansen, att inte "överge" sitt barn men ändå sätta gränser (oj vad lätt det är!!). Det är ju som han testar gränser, vad händer om jag gör så här? Med tanke på lillebror är det väl bra om han lär sig lite nu att (även om barn inte blir helt empatiska förrän vi 10-12 årsåldern) att det gör ont på andra och det kan vi inte acceptera. Vad säger din guru (juul)? Skönt att det går så bra med nattningen nu. Har han helt slutat amma nu?
Hoppas jag kan följa med Ulrika till Irland i december :)...Region Skåne vill inte att vi ska ta semester eftersom de tror stt det ska bli värsta "grissjukekatastrofen".
Är med dig i tankarna ofta!
Kram
Mosmos
Helen kom inte hit med swiners i alla fall!!! Annars ar du hjartligt valkommen.
Jag skriver mer ikvall.
Post a Comment