Sam har fått en liten kusin! Paddys storebror Thomas och hans fru Marie har efter mååånga års försök äntligen en riktig liten klimp, en alldeles egen bebis! Det blev en pojke på 3.5 kg med snitt, varför vet jag inte men det var inte planerat i alla fall. Jeremiah ska han heta men han ska kallas JT, öh varför vet jag inte heller. Kankse heter han Thomas i andranamn? Det blir bara bibliska ungar i år :D
I denna ugnen jäser fortfarande bullen, och det är jävlar i det bra jäst för nu börjar jag bli stor på riktigt. Nu börjar folk titta och tycka synd om mig, alternativt vara beredda på att fånga upp mig om jag skulle trilla framåt. Jag får ofta höra filosofiska utläggningar om hur fantastisk kvinnokroppen är som kan töja sig så mycket och att kvinnan kan gå upprätt med en sån jättemage. Själv har jag nästan slutat prata och grymtar mest. Grymtar när jag ska in i bilen, ut ur bilen, böja mig ner för att torka upp kiss från golvet, böja mig ner för att lyfta upp Sam, jag grymtar när jag ska ta på mig strumporna och framför allt skorna! Det grymtas när jag ska ut ur sängen och upp för trappan och det är inte så konstigt att jag sover på samma sida hela natten.. .
Jag hade egentligen tänkt ladda upp en mobilfilm till er här, men eftersom telefonen ligger där uppe får ni vänta tills imorrn. Varför får ni gissa själva!
Jag och Sam har tittat på x-factor ikväll, dagens favorit är Lucie Jones http://www.youtube.com/watch?v=2XyhwT1kSls
6 comments:
Usch, stackars dig!!! Jag kommer ihåg precis hur det var , i slutet kunde jag inte ens böja mig ner och sätta på mig skor, Jimmy fick alltid knyta:) Hoppas du mår bra ändå!!! Snart så kommer lilla bebben ut, tjoho
åååå jag kan förstå det...själv har jag aldrig behövt grymta för att knytta skorna men jävlar vad några eller som i mitt fall massor av extra vikt påverkar en, det märker man när man slipper dem, men kan förstå i din situation blir du nog påmind hela tiden. men du snart kommer han ut tack o lov!! :) puss o kram
Emily ja tack och lov för att jag kånkar runt på allt det här för en god anledning! Och tack och lov att jag har bloggen där jag kan stånka och stöna och få lite medlidande haha. Och TACK OCH LOV för att det bara är 43 dagar kvar...
Vadå? Det är väl inte synd om dej??? Jag kan inte minnas att det var jobbigt alls! ;)
Hahaha, du är ju då för go' Ulrika! Din stackare. Kan tänka mig att du har ett helvete. Jag med mina tre extra kilo, (dock endast koncentrerade på magen), pustade och stånkade också alldeles något förfärligt. Det få man faktiskt göra. Det där gravidandet är minsann ingen dans på rosor. Jovisst ska man vara tacksam för att man kan få barn men det är också så långt tacksamheten sträcker sig när man känner sig som en strandad val med diverse invändigt och smärtsamt tryck. Klaga på du bara och försök att hålla ut. Inte långt kvar nu! Massor av kramar till dig min vän!
Jag tycker det låter jättebra att man glömmer hur jobbigt det är :D Jag har ju redan börjat planera trean haha.
Post a Comment